De nordiske lande opfatter i stigende grad Kina som en sikkerhedspolitisk trussel, og sensitive menneskerettighedsspørgsmål er medvirkende til at underminere forholdet til Beijing, skriver Andreas Bøje Forsby i denne artikel i det svenske tidsskrift Nya Argus, hvor han gennemgår de seneste udviklingstendenser i relationerne mellem Kina og fire af de nordiske lande, Danmark, Finland, Norge og Sverige.

(Artiklens brødtekst er på svensk)

Af Andreas Bøje Forsby

För fem år sedan var de nordiska länderna fortfarande ivriga att knyta närmare band till Folkrepubliken Kina. Vart och ett av de nord­iska länderna höll frekventa högnivåmöten med den kinesiska statsmakten, undertecknade flera samför­ ståndsavtal för att utöka det bilaterala samarbetet, tävlade med varandra om att locka till sig kinesiska investeringar och välkomnade kinesiskt ledda multi­laterala initiativ som den Asiatiska utvecklingsban­ ken för infrastruktur.

Under de senaste åren har dock uppfattningen om Folkrepubliken Kina förändrats i grunden i de nordiska länderna, eftersom säkerhets­ relaterad oro och känsliga politiska frågor har ham­ nat i förgrunden.

Denna utveckling har varit sär­ skilt påtaglig sedan 2019 då Huawei­kontroversen, Hongkongprotesterna och avslöjandena om interne­ ringsläger i Xinjiang fick de nordiska regeringarna att omvärdera sina relationer till den kinesiska regi­ men. I själva verket betraktar de Kina alltmer som ”en systemisk rival” till den liberala demokratin, en term som först användes i EU-­kommissionens strategidokument gällande Kina (mars 2019) och som nyligen använts både av den finska och den danska regeringen för att beskriva deras relation med Kina.

Relationen mellan de nordiska länderna och Kina blir allt sämre
Danmarks relation till Kina har försämrats till följd av ett antal konfrontationer med den kinesiska statsmakten. Ordväxlingarna har bland annat gällt en satirisk teckning av den kinesiska flaggan med coronavirus­symboler i Jyllands­-Posten; installatio­nen av Jens Galschiøts skulptur ”Skammens pelare” framför det danska parlamentet i solidaritet med de prodemokratiska demonstrationerna i Hongkong; och kinesiska statens sanktioner mot den Köpen­ hamnbaserade icke­statliga organisationen Alliance of Democracies.

I Sverige har fallet med den ki­nesisk­svenska medborgaren Gui Minhai och för­ budet, som de svenska myndigheterna infört, mot att låta Huawei delta i bygget av 5G-­nätet påverkat relationen negativt. Det har även hoten som den förra kinesiska ambassadören i Stockholm riktade mot svenska medborgare mellan 2017 och 2021.

I Finland varnade chefen för den finska säkerhets­tjänsten 2021 för det potentiella hot som kinesiska investeringar i samhällsviktig infrastruktur kan ut­ göra. Kina bröt all officiell kontakt med Norge efter att Nobels fredspris tilldelats människorättsaktivis­ ten Liu Xiaobo 2010. Kontakterna återetablerades 2016, efter att den norska regeringen offentligt lo­ vat att ”göra sitt bästa för att undvika framtida ska­ dor på de bilaterala relationerna”. Denna uttalade ambition till trots har den norska regeringen senare fått kritik från den kinesiska ambassaden i Oslo, på grund av flera regeringsrapporter som ambassaden hävdar ”är fulla av fientlighet mot Kina och kalla kriget­mentalitet”. Enligt ambassaden är det ”ytterst oansvarigt och farligt att skapa inbillade fiender”.

Nordiska säkerhets- och underrättelsetjänster ser Kina i ett nytt ljus
Hotbedömningsrapporter från de nordiska säker­ hets­ och underrättelsetjänsterna är ett bra sätt att bedöma den senaste utvecklingen. Med undantag för i Danmark nämndes Folkrepubliken Kina år 2017 knappt alls i dessa publikationer, men i de se­naste rapporterna framställs Kina som ett hot mot den nationella säkerheten.

Även om Kina inte fram­ställs som ett akut eller existentiellt hot – och fortfa­rande som ett sekundärt hot, jämfört med Ryssland i alla rapporter – ses Kina alltmer som en motstån­dare med fientliga avsikter. Det har resulterat i för­siktighet och misstro i relationen till den kinesiska statsmakten. Den svenska säkerhetspolisens rap­port pekar till exempel ut Kina, Ryssland och Iran, som ”fientliga stater [som] riktar in sig på allt från våra konstitutionella rättigheter och friheter till vårt ekonomiska välstånd, vårt politiska beslutsfattande och vår territoriella suveränitet”.

Dessutom delar de nordiska länderna uppfattningen att Kina är ett växande hot, direkt eller indirekt, mot deras liberala friheter, eftersom den kinesiska statsmakten försö­ ker utöva åsiktskontroll på olika sätt, i och utanför Folkrepubliken Kina. I den danska rapporten från Forsvarets Efterretningstjeneste konstateras att ”Kina vidtar allt hårdare och mer bestämda åtgärder för att kväsa kritik mot det kinesiska kommunist­ partiets politik och Kinas politiska system”. Liknan­ de utsagor återfinns i den norska rapporten från Po­litiets sikkerhetstjeneste: ”Vissa länder är beredda att gå långt för att tysta politiska motståndare som bor i Norge. De [kinesiska] myndigheterna vill se till att deras politiska motståndare inte känner sig tillräckligt trygga för att uttala sig offentligt”.

Även om den kinesiska statsmaktens ansträng­ningar för att tysta kritiker oftast gäller specifika frågor som är politiskt känsliga – till exempel dess repressiva politik i Xinjiang, Hongkong och Tibet – ökar statsmaktens självsäkerhet samt viljan att driva sina intressen och påverka den allmänna opinionen, i takt med att landets ekonomiska och militära ka­ pacitet växer.

Nordiska länder vidtar åtgärder som utesluter Kina från deras strategiskt viktiga infrastruktur
Den förändrade hotbilden har fått de nordiska län­derna att vidta olika typer av åtgärder för att hind­ra kinesiska företag från att delta i utvecklingen av deras kritiska digitala infrastruktur. För några år sedan var till exempel Huawei fortfarande djupt involverat i utveckling och testning av 5G­nät i samarbete med de största nordiska telekommunikationsföretagen ( TDC i Danmark, Elisa i Finland, Telenor i Norge och Telia i Sverige).

Men i takt med att den amerikanska regeringen inledde en kampanj mot Huawei i slutet av 2018 och utövar allt större påtryckning på europeiska allierade och partner att sluta använda Huaweis utrustning, har de nordiska länderna använt olika strategier för att manövrera ut Huawei ur sina digitala infrastrukturer.

Den danska regeringen var först bland de nordiska länderna med att anamma den amerikanska säkerhetsdiskursen och hänvisade öppet till Huawei som ett potentiellt säkerhetshot i slutet av 2018, när frågan om 5G stod högt i den offentliga debatten och på den politiska dagordningen. Genom att mobilisera den danska försvarsunderrättelsetjänsten (DDIS) för att utöva påtryckning på de viktigaste mobilnätsoperatörer­ na i Danmark – och senare genom att formalisera DDIS:s mindre kända övervaknings­ och vetorätt över telekomsektorn på grund av nationella säker­ hetsskäl – uteslöt den danska regeringen i prakti­ken Huawei från den danska digitala infrastrukturen utan att införa ett regelrätt förbud.

Danmark och särskilt Sverige har riktat in sig på Huawei i processen och gett sina säkerhets­ och underrättelsetjänster en avgörande roll i beslutsfat­ tandet när det gäller att förbjuda den kinesiska tek­ nikjätten.

Norge och särskilt Finland har däremotföredragit att hantera sin 5G­säkerhet som en tek­nisk-administrativ fråga inom ramen för befintliga lagar, och till och med tillåtit Huawei att behålla en (tillfällig) position i periferin av sina 5G­nät. Paral­ lellt med debatten om Huawei och som ett resultat av en förändrad syn på Kina har de nordiska reger­ ingarna också blivit mer försiktiga med kinesiska investeringar. Man har infört, eller kommer att infö­ra nya mekanismer för genomgång av investeringar (Norge 2019, Danmark 2021, Sverige 2023) eller ändrat befintliga lagar (Finland 2020), som gör det lättare för myndigheter att bättre förstå utländska investeringar ur ett nationellt säkerhetsperspektiv. Dessa åtgärder går hand i hand med EU:s nya re­gelverk.

Nordiska regeringar konfronterar Kina om mänskliga rättigheter
Under de senaste åren har vi sett hur mänskliga rät­tigheter och andra känsliga frågor blivit aktuella i de bilaterala relationerna mellan de nordiska länderna och Kina. Även om de nordiska regeringarna ge­nom tiderna har presenterat sina länder som starka anhängare av mänskliga rättigheter, föredrog de under många år att ta upp sådana frågor på ett re­lativt diskret sätt i anslutning till bilaterala möten med den kinesiska staten eller tillsammans med en bredare koalition av västerländska stater i multilate­rala forum som FN:s råd för mänskliga rättigheter.

De mänskliga rättigheterna har dock på senare tid kommit att spela en mer framträdande roll i rela­tionen mellan Norden och Kina. Den 12 maj 2021 publicerade till exempel de nordiska och baltiska regeringarna ett gemensamt uttalande ”om situationen för uigurer och andra turkmuslimska minorite­ter i Xinjiang”. I uttalandet uttrycker de sin ”djupa oro” över det ”omfattande nätverket av politiska omskolningsläger” som ”allvarligt begränsar rätten till religions­ eller trosfrihet, yttrandefrihet, fredliga sammankomster och föreningsfrihet samt rörelsefri­het” De avslutar med att uppmana den kinesiska re­geringen ”att omedelbart underlätta ett meningsfullt och obegränsat tillträde till Xinjiang för all relevant FN-personal”.

Förutom Xinjiangfrågan har massprotesterna för demokrati i Hongkong haft en avgörande roll i de nordiska ländernas relation till den kinesiska stats­makten. De nordiska regeringarna har inte endast gett sitt stöd till olika EU ­uttalanden om Hongkong, utan deras utrikesministrar har också twittrat om Hongkong för att öka medvetenheten internationellt om situationen.

Denna Twitterkampanj belyser även de skillnader som tycks finnas mellan de nordiska länderna när det gäller deras vilja att konfrontera den kinesiska regimen med frågor som kan leda till osämja. Under en period på 18 månader ( juni 2019 – december 2020) twittrade de nordiska utrikesminist­rarna sammanlagt 28 gånger om kinesiska kränk­ningar av mänskliga rättigheter. Medan Ann Linde och Jeppe Kofod, Sveriges respektive Danmarks utrikesminister, var de överlägset mest frekventa an­vändarna av sin Twitter­megafon, 15 respektive 10 gånger, hänvisade Pekka Haavisto och Ine Eriksen Søreide, den finska och norska utrikesministern, till människorättsfrågor i Kina endast en (1) respektive två (2) gånger på sina Twitter­konton.

Politiska skillnader mellan de nordiska demokratierna och den kinesiska autokratin kommer att fortsätta driva parterna isär
Som svar på den nya beredskapen bland de nord­ iska länderna att ta itu med den kinesiska statens kränkningar av mänskliga rättigheter har de kine­ siska ambassaderna i Sverige, Danmark och nyligen även Norge ökat antalet kommunikéer avsevärt, för att uttrycka ilska och frustration över vad de ofta uppfattar som direkt inblandning i Kinas interna angelägenheter.

Sedan början av 2020 har den kine­siska ambassaden i Danmark publicerat fjorton (14) uttalanden på sin officiella webbsida som ”uppma­ nar” den danska regeringen att ”upphöra med sin inblandning i interna angelägenheter” och / eller ut­ tryckt motstånd mot eller indignation över sådan inblandning. Samtidigt försökte den ökända och nu utbytta kinesiska ambassadören i Stockholm att skrämma svenska medborgare som kritiserade den kinesiska regimens maktutövande.

De bilaterala relationerna mellan de nordiska länderna och Kina har försämrats markant de senas­te fem åren. Det är sannolikt att de försämras även i fortsättningen, eftersom de två underliggande orsakerna kommer att fortsätta driva de nordiska länder­ na och Kina isär.

För det första har de politiska skill­naderna mellan Kina och västvärlden ökat avsevärt under Xi Jinping. Inte bara på grund av åtgärderna för att centralisera och konsolidera makten kring Xi, utan också på grund av den kinesiska regimens mer repressiva maktutövande och självhävdande utrikespolitik. För det andra har USA sedan 2018 antagit en mer konkurrensinriktad och konfrontativ strategi gentemot Kina, vilket har lett till en föränd­rad global säkerhetsdynamik. Strategiskiftet spelar en avgörande roll för de nordiska ländernas tolk­ ning av säkerhetsläget och syn på hotbilder, efter­ som USA är deras viktigaste hotbildsleverantör och säkerhetspolitiska partner.

Sammantaget har dessa skeenden skapat en växande klyfta mellan de nord­iska länderna och Kina – en klyfta som kommer vara svår att överbrygga.

De bilaterala relationerna kan följaktligen kom­ma att reduceras till en instrumentell hantering av överlappande ekonomiska intressen och gemensam­ ma globala utmaningar, som klimatförändringen.

Andreas Bøje Forsby forsker i Kinas opstigning på den internationale scene med særlig fokus på Kinas udenrigs- og sikkerhedspolitik. Specifikke forskningsområder omfatter den strategiske rivalisering mellem Kina og USA, forholdet mellem Kina og Danmark/nordiske lande, de geopolitiske konflikter i Indo-Pacific og især Det Sydkinesiske Hav samt betydningen af identitet og følelser for udøvelsen af kinesisk udenrigspolitik. Han er gæsteforsker på Nordisk Institut for Asienstudier (NIAS) og medlem af det europæiske netværk af Kina-forskere (ETNC).

Ovenstående artikel blev oprindeligt bragt i det svenske tidsskrift Nya Argus, juni 2022.

Billede i artiklens top: Huawei-reklame på Kongens Nytorv i København. – Foto: /Flickr/News Øresund/Johan Wesmann/